18 februari – Skärmflygning, Nepal

Aldrig hade jag kunnat tro att man kunde få skärmflyga när man är åtta år. Mamma hade sagt att jag måste vänta tills jag fyller tolv. Men plötsligt fick jag en stor överraskning! Mamma hade nämligen fått reda på att det finns en svensk instruktör i Pokhara. Hon frågade honom om han ville flyga med mig, och det ville han gärna.

Vi körde upp till Sarangkot på 1600 meters höjd. Jag och instruktören Peter Olsson skulle flyga i tandem. Det heter så när man flyger två på samma gång med samma skärm. Peter har hållit på med paragliding (skärmflygning) i många år både i Sverige, Sydamerika och Nepal. Han säger att Pokhara är ett av världens bästa ställen att flyga på. Jag kände mig trygg. Ett par raska steg, och vi var i luften. Vi skulle flyga i 30 minuter och landa vid sjön, dryga 800 meter längre ned.
Mamma flög i tandem med en fransk guide. Hon såg nervös ut. Jag tog foton av henne så att hon skulle bli glad.
Flygningen var helt fantastisk! Det var något av det bästa jag varit med om. Jag var inte rädd, jag bara njöt. Nu känner jag verkligen för att bli skärmflygare!
Efter en lång stund, och olika konster i luften, landade Peter och jag precis där vi skulle, några meter från sjön. Pappa stod och fotograferade. Disa videofilmade. Atlas skrek ”där!” och pekade på mig och skärmen.
Vi pratade en stund med Peter efter flygningen. Jag är den yngste personen han har flugit med. Hoppas att vi kan flyga med honom igen, antingen i Branäs i Värmland, eller någonstans ute i vida världen. Tack Peter!
Vi avslutade med att titta på de falkar, gamar och örnar som vissa skärmflygare använder när de ska hitta de bästa vindarna för att skärmflyga. Kolla in http://www.parahawking.com/ så får ni se mer. Det verkar riktigt coolt!
Skärmflygarhälsningar från Temba

14-17 februari – Världens djupaste dal, Nepal

I Nepal är det ont om vägar. Bergen är så många och höga att i de flesta delarna av landet måste man gå till fots. Människorna bär det de behöver i korgar på ryggen med ett band över pannan. Det ser verkligen tungt ut. Ibland kan det se ut som att en hel buske eller höbal är ute och går. Barnen börjar bära på samma sätt redan i femårsåldern. Jag börjar förstå att svenska barn har det ganska bekvämt...
Vi lämnade Pokhara och körde mot de stora bergen i nordväst. Mamma och pappa ville se hur nära Annapurna man kunde köra. Om man vill se bergen på riktigt nära håll måste man nämligen gå till fots runt dem. Det tar tre veckor och är svårt med små barn. Det visade sig att vi med vår Alhambra-bil kunde köra riktigt nära bergen. Förra året breddades nämligen en av stigarna så att man nu kan köra där med fyrhjulsdriven bil.
Vi kunde köra genom det som kallas ”Världens djupaste dal” – Kali Gandaki. Det var riktigt häftigt! Vi körde på en bred kostig i en floddal på 1200-2500 meters höjd. I väster tornade berget Dhaulagiri (8167 möh) upp sig, med stora glaciärer som såg ut att rinna rakt mot oss. I öster gnistrade Annapurna I (8091m) och en mängd andra höga toppar i ett radband av snö och is. Det kändes som vi trängde oss in mellan dessa båda jätteberg. Bilen balanserade på en smal klipphylla och vi körde väldigt långsamt. Ibland körde vi genom korsande vattendrag. Utsikten var fantastisk!
Vi gick på långa hängbroar, åt mogna clementiner från träden, såg bönder plöja fälten med träplog och oxspann, vadade genom vattenfall, beundrade blommande tulpanträd och julstjärnor, fotograferade livet i byarna, och såg falkarna sväva i himlen på jakt efter nästa byte.

Människorna var väldigt trevliga överallt. Barnen i de små fattiga bergsbyarna vinkade åt oss. De hade tjocka mössor på huvudet och tjocka snormakaroner under näsan. Det måste vara ett hårt liv att bo här i bergen.
På vägen ner från bergen stannade vi till i byn Tatopani där vi kunde bada fötterna i en varm källa. Det var skönt!
Vi återvände till vår fina camping utanför Pokhara. Vi körde bilen ut i floden och tvättade av allt dammet från bergsvägarna.
Nästa morgon när vi vaknade var det punktering på ena däcket. Vår första punktering på resan! Alla barnen fick hjälpa till att byta däck. Det var kul!
Bergochdalvägshälsningar från Temba

7-13 februari – Pokhara, Nepal

Vägen från Tansen till Pokhara var bergig och slingrande. Nepal är ett fattigt land som har haft inbördeskrig i flera år. Många människor bor i små byar i bergen. De måste terrassera marken för att kunna odla ris och säd. Eftersom det finns så få platta utrymmen sitter folk ofta vid vägkanten och spinner, tvättar, läser läxor, lagar mat, kammar håret, matar korna, diskar, leker och spelar spel. Alla som vi träffar hälsar med ett ”Namaste” och för ihop händerna framför sig. Det är väldigt trevligt!
I Pokhara kan man prova på alla möjliga äventyrssporter, som bergsklättring, forsränning och fallskärmshoppning. Redan när vi körde in i den lilla staden såg vi tiotals skärmflygare som cirklade mellan bergen och den spegelblanka sjön Phewa Tal.
Vi hittade en jättefin liten camping – en riktig camping faktiskt! Den ligger en bit utanför Pokhara vid en liten flod. Vattenbufflar går och betar. Risfälten har just skördats. Bergen tornar upp sig åt alla håll, men just här är det platt och solen skiner. Det är 25 grader på dagen, trots att det är vinter här nu och vi är på 800 meters höjd. I stan hittade vi en affär där de sålde all möjlig mat. Vi köpte riktig korv, riktig ost, och riktigt smör! Det var första gången sedan vi lämnade Europa för sex månader sedan. Fest!
Vi gjorde en utflykt till Sarangkot, en by uppe på en 1600 meter hög ”kulle” utanför Pokhara. Medan vi åt den nepalesiska nationalrätten ”daal bhaat” (ris, kokta svarta linser och stark grönsaksröra) njöt vi av den fantastiska utsikten. Vi kunde se alla de snöklädda Annapurnatopparna när vi tittade norrut, alla skärmflygarna när vi tittade åt väster, och sjön Phewa Tal långt där nere i dalen i söder.
Namaste från Temba

5-6 februari – Tansen, Nepal

Nepal är det 30:e landet på vår resa. När jag tänker på Nepal ser jag höga berg framför mig. Vi tältade på toppen av ett 1600 meter högt berg ovanför staden Tansen i Nepal. Så små berg kallas ”kulle” i Nepal. När vi klev ut ur tältet på morgonen visade pappa mig att man kunde se jättehöga bergstoppar vid horisonten. Några av bergen var: Dhaulagiri (8167 möh), Nilgiri (7061m), Tilicho (7132m), Annapurna I (8091m), Machapuchhe (6997m), Annapurna III (7555m), Annapurna IV (7525m) och Annapurna II (7937m). Det verkar lite konstigt att Sveriges högsta berg bara är en bit över 2000 meter. Men ännu konstigare är att Danmarks högsta berg bara är ungefär 200 meter högt! Vad skulle man kalla det i Nepal? En hög? Ett gupp? En sten?
Vi promenerade runt i Tansen. Kvinnorna bär tunga korgar på ryggen. Fast de har inga remmar över axlarna. Hela tyngden bär de med hjälp av en rem över pannan. Det verkar jobbigt!
Jag blev klippt i en enkel frisersalong. Det blev stor publik! Jag tror inte att de klipper så många blonda barn i Tansen. Efter en kvart var det klart. Jag blev till och med rakad med vasst rakblad i nacken och på polisongerna. Priset var 20 nepalesiska rupier. Det är två svenska kronor. Jag gav den snälle frisören 50 rupier och sa att han fick behålla växeln. Han blev glad och förde ihop händerna i en hälsning till mig. Nepaleserna är verkligen artiga och snälla!
Ett gäng killar spelade cricket nära vårt tält på ”kullen”. Jag fick vara med och spela. Det funkar ungefär som brännboll. Men sen gick bollen sönder. Då plockade jag fram min fotboll och så spelade vi fotboll en stund i stället. När det blev mörkt var killarna tvungna att gå hem. De var jättesnälla och vi tog ett gruppfoto innan de gick.
Snaggade bergshälsningar från Temba

4-5 februari – Lumbini, Nepal

I maj månad, år 563 före Kristus, föddes en ung prins precis här i Lumbini. Han hette Siddharta Gautama och blev efter mycket mediterande Buddha – Den upplyste.
Buddhismen är i dag en av världens stora religioner. Många pilgrimer kommer hit till Lumbini för att se var Buddha föddes. Vi åkte runt i cykelrickshaws och tittade i området som nu fylls av buddhistiska tempel som buddhister från hela världen vill bygga här.
Jag gillade mest det tyska buddhisttempet. Där fanns det enormt stora bönerullar som man kunde snurra på.
Snurriga hälsningar från Buddha-Temba

3-4 februari – Norrut mot Nepal

Det börjar bli dags att lämna Indien. Det känns lite konstigt. Vi har haft det så fantastiskt bra och känner oss nästan som hemma här efter två och en halv månad. Vi körde genom tätbefolkade områden. På flera ställen körde vi förbi skolor där eleverna inte hade klassrum utan satt ute på marken och lyssnade på läraren som skrev på en enkel griffeltavla.
Vid ett lunchstopp på en vägkrog (inte som i Sverige) fick vi följa med till fälten bakom serveringen och se hur de rensar ris och även hur de skördar potatisen och ärterna som vi åt till lunch. Det är väldigt intressant att se hur maten görs. Man kan lätt tro att den bara hämtas i en mataffär, men så är det inte i Indien.
En annan annorlunda grej i Indien är strykjärnen. De är enormt stora och fyllda med glödande kol. Det finns inte så mycket elektricitet här.
Vi firade att vi kört 40.000 km sedan starten i från Sverige. Mamma och pappa säger att det är lika långt som ett varv runt jorden, fågelvägen alltså. Det låter ju ganska konstigt. Inte kan man väl köra fågelvägen runt jorden, eller?

Jordenrunthälsningar från Temba

1-2 februari – Varanasi, Indien

Hinduernas heliga flod Ganges rinner genom staden Varanasi. Många indier kommer till Ganges på pilgrimsfärd. De badar i floden för att komma närmare himlen. Det verkar som att människor från alla religioner vill till himlen. Fast vissa kallar det för Nirvana eller Paradiset. Varanasi är en myllrande stad. Det går nästan inte att köra bil där. Det var så trångt när vi körde in att jag var säker på att vi skulle stöta ihop med en ko eller get eller motorcykel eller rickshaw eller bil eller buss. Men vi klarade oss utan repor på bilen.
Vi gick en kvällspromenad längs Ganges. Det pågick en sorts föreställning och några heliga män svängde runt med eld. Det var hög musik och människor pinglade i olika klockor. Hinduerna gillar när det låter mycket (helst utan att det är musikaliskt säger mamma och pappa). Det ska vara starka lukter, mycket rök, heliga män och prickar i pannan.

Vi barn fick tända ljus och sätta ut dem på små flytande blomfat i Ganges. Det ger tur och jag passade på att önska mig något som jag kom att tänka på när vi var i djungeln. Gissa vad det kan vara!
Dagen därpå promenerade vi längs Ganges och såg hur människor använde floden. Några tvättade sina kläder, andra tvättade sig själva. Vissa fiskade, och andra brände upp en släkting och spred askan i floden. En fattig familj som inte hade råd med ved släppte bara ner kroppen av en släkting i floden. En bit nedströms stod en pilgrim och drack det heliga vattnet ur floden. Hoppas att han inte blev sjuk. Varanasi var verkligen en upplevelse. En bra avslutning på vår vistelse i Indien!
Heliga hälsningar från Ganges-Temba