Vi lämnade Hanoi och kunde se hur vietnamesisk morgongymnastik ser ut. Folk går ut i sin pyjamas och gör lustiga övningar. Det är roligare än Dolda Kameran! Jag väntade bara på att Mister Bean skulle dyka upp i pyjamas med sin favoritnalle och börja härma folk!
Vi körde söderut på trång landsväg. Under Vietnamkriget kämpade Nordvietnam och Sydvietnam mot varandra. Det släpptes många bomber och lades många minor. Stora skyltar varnade för risken att träffa på sprängämnen. Jag tycker att det är konstigt att människor som tillhör samma folk vill kriga mot varandra.
På den norra sidan gömde sig folk i tunnlar så att de inte skulle dö av bomberna. De grävde långa tunnlar och vissa finns fortfarande kvar. Vi åkte till tunnlarna i Vinh Moc. Där hittade vi en guide som bott i tunnlarna som barn. Han var handikappad på något sätt, så han kunde inte prata. Men han visade oss runt i museet och var särskilt stolt över en bild av när han själv var liten.
Sen ville mannen leda oss ner i tunnlarna. Vi barn tyckte att det var en jättebra idé. Men mamma gillar inte trånga tunnlar. Och pappa hade nog helst sluppit. Fast han fick följa med ändå. Vi barn hade ju tagit ficklamporna och var redan långt nere i en tunnel. Ha! Att barn kan vara modigare än vuxna!
Tunnlarna var verkligen trånga. På vissa ställen visades hur folk bodde under de svåra åren.
Vi passerade den gamla gränsen mellan Nordvietnam och Sydvietnam. Vi var nu på 17:e breddgraden (latitud) och 107:e längdgraden (longitud). På fotot står vi på randen av en bombkrater från kriget. Längre österut kommer vi inte på den här resan. Om man simmar rakt ut i havet kommer man till Mexico, om man inte går på grund i Filippinerna eller på Hawaii. Eller om man drunknar och blir uppäten av hajar förstås.
Mamma och pappa undrade hur det skulle gå att passera gränsen eftersom de struntat i att fixa alla möjliga papper och stämplar som de borde fixat enligt tullpoliserna vid gränsstationen där vi körde in i Vietnam. Men vi fick inga problem. Vi bara log och vinkade hela vägen. Vips var vi tillbaka i Laos. Sverige 3. Vietnam 0.
Trånga tunnelhälsningar från Temba
Vi körde söderut på trång landsväg. Under Vietnamkriget kämpade Nordvietnam och Sydvietnam mot varandra. Det släpptes många bomber och lades många minor. Stora skyltar varnade för risken att träffa på sprängämnen. Jag tycker att det är konstigt att människor som tillhör samma folk vill kriga mot varandra.
På den norra sidan gömde sig folk i tunnlar så att de inte skulle dö av bomberna. De grävde långa tunnlar och vissa finns fortfarande kvar. Vi åkte till tunnlarna i Vinh Moc. Där hittade vi en guide som bott i tunnlarna som barn. Han var handikappad på något sätt, så han kunde inte prata. Men han visade oss runt i museet och var särskilt stolt över en bild av när han själv var liten.
Sen ville mannen leda oss ner i tunnlarna. Vi barn tyckte att det var en jättebra idé. Men mamma gillar inte trånga tunnlar. Och pappa hade nog helst sluppit. Fast han fick följa med ändå. Vi barn hade ju tagit ficklamporna och var redan långt nere i en tunnel. Ha! Att barn kan vara modigare än vuxna!
Tunnlarna var verkligen trånga. På vissa ställen visades hur folk bodde under de svåra åren.
Vi passerade den gamla gränsen mellan Nordvietnam och Sydvietnam. Vi var nu på 17:e breddgraden (latitud) och 107:e längdgraden (longitud). På fotot står vi på randen av en bombkrater från kriget. Längre österut kommer vi inte på den här resan. Om man simmar rakt ut i havet kommer man till Mexico, om man inte går på grund i Filippinerna eller på Hawaii. Eller om man drunknar och blir uppäten av hajar förstås.
Mamma och pappa undrade hur det skulle gå att passera gränsen eftersom de struntat i att fixa alla möjliga papper och stämplar som de borde fixat enligt tullpoliserna vid gränsstationen där vi körde in i Vietnam. Men vi fick inga problem. Vi bara log och vinkade hela vägen. Vips var vi tillbaka i Laos. Sverige 3. Vietnam 0.
Trånga tunnelhälsningar från Temba
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar