Vi följde Mekongfloden söderut genom Laos. En kille transporterade minst 40 hönor på sin motorcykel. På kvällen åt jag nudlar med kyckling... 
Vi tittade på mäktiga vattenfallet Khong Phapheng i Mekongfloden innan vi fortsatte mot Kambodja.
Ibland brukar pappa säga att man inte ska ropa hej innan man kommit över bäcken. Det är något gammalt talesätt. Han borde ändra det till att man inte ska fira midsommar innan man kommit över gränsen. Visserligen kom vi ut ur Laos utan problem. Och de kambodjanska passpoliserna ville gärna ge oss visum. Men den trumpne tulltjänstemannen sa bara ”No! Go back Laos!” Sen gick han och la sig i hängmattan igen. Han ville inte släppa in vår bil om han inte fick en stor muta, alltså mycket pengar som han kunde stoppa i sin stora ficka. Och vi betalar aldrig mutor. Så vi kom inte in i Kambodja. Vi satt fast i området mellan två länder, det som kallas Ingenmansland.
Det här var ju typiskt. Vi som ville fira midsommar på något trevligt ställe! Vi försökte fotografera den hemska tullmannen, men han tyckte inte att det var en bra idé. Han försökte smita undan. Han ville inte heller berätta vad han hette. Jag tror att han blev nervös av att vi varken gav honom pengar eller åkte därifrån.
Vi stannade helt enkelt precis där vi blivit stoppade. När vi blev hungriga lagade vi mat. När det blev kväll slog vi upp tältet och sov vid gränsbommen.
Mamma och pappa sa att en barnfamilj lätt kan trötta ut femton passpoliser och en tullare. Det verkade stämma. De slängde ut oss i regnet när vi sökte skydd inomhus. De låste in vattnet när vi blev törstiga. De spikade igen toaletten när vi behövde kissa. Men vi flyttade oss inte ur fläcken. Pappa läste Rasmus på Luffen för oss barn. Vi pysslade, ritade och lekte. När det blev för varmt, mitt på dagen, satte vi oss i bilen en stund med luftkonditioneringen på och tittade på film. Mamma och pappa tänkte inte ge upp. Inte vi barn heller!
Sveriges Ambassad försökte hjälpa oss, men det blev svårt när helgen kom. Då fick vi plötsligt lite tur. En modig kvinna som jobbade för turistministeriet skulle till Laos över helgen för att hjälpa sin bror. När hon såg oss reagerade hon på att en utländsk barnfamilj blev så illa behandlad. Några timmar senare hade hon lyckats involvera vice turistministern i huvudstaden. När tullknasbollen tvingades prata med turistministern i telefon blev han helt blek. Plötsligt gick det alldeles utmärkt att köra bil in i Kambodja.
Efter två dygn, och med ingripande från modiga kvinnan Theany, körde vi in i Kambodja, det 37:e landet på vår resa. Mamma sa att det krävdes en klok och modig kvinna för att besegra männen vid gränsen. Theany och familjen Ringdahl 10. Tullknasbollen 0.
Ingenmanslands-hälsningar från Temba
Vi tittade på mäktiga vattenfallet Khong Phapheng i Mekongfloden innan vi fortsatte mot Kambodja.
Ibland brukar pappa säga att man inte ska ropa hej innan man kommit över bäcken. Det är något gammalt talesätt. Han borde ändra det till att man inte ska fira midsommar innan man kommit över gränsen. Visserligen kom vi ut ur Laos utan problem. Och de kambodjanska passpoliserna ville gärna ge oss visum. Men den trumpne tulltjänstemannen sa bara ”No! Go back Laos!” Sen gick han och la sig i hängmattan igen. Han ville inte släppa in vår bil om han inte fick en stor muta, alltså mycket pengar som han kunde stoppa i sin stora ficka. Och vi betalar aldrig mutor. Så vi kom inte in i Kambodja. Vi satt fast i området mellan två länder, det som kallas Ingenmansland.
Det här var ju typiskt. Vi som ville fira midsommar på något trevligt ställe! Vi försökte fotografera den hemska tullmannen, men han tyckte inte att det var en bra idé. Han försökte smita undan. Han ville inte heller berätta vad han hette. Jag tror att han blev nervös av att vi varken gav honom pengar eller åkte därifrån.
Vi stannade helt enkelt precis där vi blivit stoppade. När vi blev hungriga lagade vi mat. När det blev kväll slog vi upp tältet och sov vid gränsbommen.
Mamma och pappa sa att en barnfamilj lätt kan trötta ut femton passpoliser och en tullare. Det verkade stämma. De slängde ut oss i regnet när vi sökte skydd inomhus. De låste in vattnet när vi blev törstiga. De spikade igen toaletten när vi behövde kissa. Men vi flyttade oss inte ur fläcken. Pappa läste Rasmus på Luffen för oss barn. Vi pysslade, ritade och lekte. När det blev för varmt, mitt på dagen, satte vi oss i bilen en stund med luftkonditioneringen på och tittade på film. Mamma och pappa tänkte inte ge upp. Inte vi barn heller!
Sveriges Ambassad försökte hjälpa oss, men det blev svårt när helgen kom. Då fick vi plötsligt lite tur. En modig kvinna som jobbade för turistministeriet skulle till Laos över helgen för att hjälpa sin bror. När hon såg oss reagerade hon på att en utländsk barnfamilj blev så illa behandlad. Några timmar senare hade hon lyckats involvera vice turistministern i huvudstaden. När tullknasbollen tvingades prata med turistministern i telefon blev han helt blek. Plötsligt gick det alldeles utmärkt att köra bil in i Kambodja.
Efter två dygn, och med ingripande från modiga kvinnan Theany, körde vi in i Kambodja, det 37:e landet på vår resa. Mamma sa att det krävdes en klok och modig kvinna för att besegra männen vid gränsen. Theany och familjen Ringdahl 10. Tullknasbollen 0.
Ingenmanslands-hälsningar från Temba
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar