I staden Lahore bor det lika många människor som i hela Sverige. Vi kom fram när det började bli mörkt. Det myllrade av åsnekärror, kor, rickshaws, bussar och bilar på vägarna. Efter en lång stund hittade vi en parkeringsplats utanför ett hotell. Där fick vi slå upp tältet, mitt i stan. Många människor kom och ville prata med oss när vi åt middag vid bilen.
Nästa morgon körde vi till fortet i Lahore. Det är jättestort! Vi promenerade runt en stund och tittade också på den stora moskén. Där måste man ta av sig skorna innan man går in.
Nästa morgon körde vi till fortet i Lahore. Det är jättestort! Vi promenerade runt en stund och tittade också på den stora moskén. Där måste man ta av sig skorna innan man går in.
Sen fortsatte vi till Wagah som ligger vid gränsen till Indien. Vi slog läger utanför tullkontoret och spelade Uno på gräsmattan. Strax före solnedgången gick vi till gränsen för att titta på flaggceremonin som de har varje dag när de stänger gränsen. Pakistanska soldater marscherade tufft på ena sidan. Indiska soldater marscherade tufft på andra sidan. Publiken på pakistanska sidan skrek ”Pakistan!”. Publiken på indiska sidan skrek ”Hindustan!” . Pappa förklarade att Pakistan och Indien inte tycker om varandra. Verkligen konstigt. Varför kan de här två länderna inte vara vänner i stället? Förut var det ju samma land!
Den 19 november firade vi Tinnas treårsdag med sång och presenter på morgonen. Hon fick en fin prinsessdocka av Disa och mig. Hon blev jätteglad!
Kompishälsningar från Temba
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar